« Tillbaka till

Inramad konst

“En bild utan en ram är som en själ utan en kropp”
– Vincent Van Gogh.

En av de tidigaste ramarna påträffades i en egyptisk grav på 200-talet e.Kr. i Hawara, i vilken Fayyum mumieporträtt upptäcktes fortfarande i sin träram. Denna upptäckt tyder på att mumieporträtt kunde ha hängt i ägarens hem innan de lades bland begravningsföremålen. Även om begränsande inramning användes i forntida konst av forna egyptiska och grekiska konstnärer för att dela av scener och ornament i keramik och väggmålningar, påträffades de första snidade träramarna, som vi känner dem i dag, på mindre panelmålningar i tretton- och fjortonhundratalets Europa.

Enligt en historisk serie publicerad i Picture Frame Magazine gjordes dessa “inramade panelmålningar av ett stycke. Området som skulle målas snidades ut, med en upphöjd inramande avgränsning runt ytterkanten som en bricka. Därefter gipsades och förgylldes hela stycket. Att måla bilden på den plana panelen var det sista som gjordes.”
Även om begränsande inramning användes i forntida konst av forna egyptiska och grekiska konstnärer för att dela av scener och ornament i keramik och väggmålningar, påträffades de första snidade träramarna, som vi känner dem i dag, på mindre panelmålningar i tretton- och fjortonhundratalets Europa.

Cadre_Louvre När man insåg att denna metod för framställning av en ram och bild på en träplatta var alltför kostsam ”utvecklades så småningom en effektivare metod som använde lister hopsatta med geringsfog. Dessa lister fästes på en plan träpanel som gav ett liknande resultat som den utsnidade panelen, men som var mer kostnadseffektiv. Denna typ av ram är känd som en tillsatt ram (engaged frame). De tidiga typerna gjordes av enkla trälister som fästes på en träpanels ytterkant.” Under 1500- och 1600-talen var de flesta europeiska ramarna kyrkobeställningar och så gott som omöjliga att flytta eftersom de var altarstycken och utgjorde en stor del av kyrkans arkitektur. Ramarna var utsmyckade med arkitektoniska element som efterliknade exteriörerna på stora katedraler. Under Renässansen i 1500- och 1600-talets Italien kunde man bevittna konstmecenaters framväxt utanför kyrkan. Förmögna adelssläkter som familjen Medici kunde nu bringa konst och ramar till sina egendomar genom att beställa allegoriska, andaktsfulla och porträttmålningar. Detta var tillkomsten för den portabla eller flyttbara ramen.

Under styret av Francis I, Frankrikes första monark i renässansens tidevarv från 1515 till 1547, stod konsten i förgrunden i vardagslivet och blomstrade tillsammans med bildramar. Många arbetare kom från Italien för att delta i handeln med konst, däribland Leonardo da Vinci, som “Francis övertygade att lämna Italien i sista delen av hans liv.” Ramar utformades nu av möbelsnickare snarare än konstnärer, skulptörer eller arkitekter som tidigare. Böcker om möbel- och inredningsdesign gavs ut och distribuerades på en bredare marknad än aldrig förr.

Barokke_lijst

Från 1610 till 1643, under Louis XIII styre i Frankrike, tog influenser från hov och elegans en central roll i designen av ramar. Profilerna blev tunnare än deras italienska föregångare och nya kontinuerliga mönster togs fram, så som ägg-och-pil, band och lövsamlingar, liksom designen med markerade låga reliefhörn. Detta banade väg för barockdesignen i inramning av bilder och ”spanska, flamländska och italienska influenser bidrog till en säregen blandning och utbyte av idéer.”

Bildramar som konst var högt utvecklat i ortodoxa länder (t.ex. Ryssland, Serbien) och användes för att rama in ikoner i kyrkor.

-Wikipedia-